Skeptisk eller naiv

Jeg sitter i toget, vendt feil vei, men nærmest barnslig fornøyd for at jeg har fått mulighet til å sitte på mitt favorittsted; enkeltsete med vindusplass. Kan man bli mer skandinavisk?

Jag sitter ombord tåget och är nästan barnsligt glad över att mitt favoritställe att sitta var tillgängligt; en enkel stol bredvid ett stort fönster. Kan man bli mer skandinavisk än det?

Idet jeg driver med å organisere mine uttallige småting, kommer det en mann forbi som henvender seg til meg på gebrokkent svensk. Jeg forstår til slutt at det er toalettene han ser etter og ikke vet hvor er, ettersom dette togsettet er av eldre årgang. Jeg svarer at jeg ikke vet med et unnskyldende smil. Skal jeg være helt ærlig så gjorde jeg ikke så mye for å hjelpe han med å finne det. Jeg kunne ha gjort mer! Men samtidig så er jeg også litt skeptisk…

När jag sitter där och försöker att organisera mina otaliga småprylar kommer en mann bort och börjar att kommunicera med mig på bruten svenska. Till slut förstår jag att han undrar var toaletterna är någon stans, eftersom detta är et lite äldre tågsätt. Jag svarar at jag tyvärr inte vet med ett ursäktande leende. Ärligt talad så gjorde jag inte så mycket för att hjälpa honom att hitta det heller. Jag kunde ha gjort mer! Men samtidig är jag också lite skeptisk…      

Når konduktøren kommer forbi overraskende kort tid etterpå for å sjekke billetter bestemmer jeg meg for å si ifra. Jeg forteller at det var en person her som søkte etter toalettene, og konduktøren avbryter meg ved å begynne å forklare. Usikkerheten min vokser: ’I tilfelle han ønsket å gjemme seg…’ fortsetter jeg nervøst. ’Åh, på den måten…’ svarer konduktøren, og virker genuint overrasket. ’Jeg vet jo ikke…’ svarer jeg fort. ’Takk for at du sa ifra!’ repliserer konduktøren, og i det han går smiler han og sier noe om at han visstnok er mer godtroende enn jeg.

När konduktören kommer förbi för att kolla biljetterna, en överraskande kort tid efteråt, bestämmer jag mig för att säga till. Jag berättar att det var en person här som frågade efter toaletterna, och konduktören avbryter mig med att börja förklara. Min osäkerhet växer. ‘I fall han ville gömma sig…’ fortsätter jag, nervöst. ‘Ah, på det sättet!’ svarar han, och virkar genuint överraskad. ‘Jag vet jo inte…’ skyndar jag mig att säga. ‘Tack för att jag fick veta!’ svarar han. ‘Jag är förmodligen mer lättlurad än dig!’ säger han med et leende när han så går vidare. 

Var det riktig av meg å si ifra? Var det fordi denne personen hadde en annerledes hudfarge en min, eller fordi klærne tydet på at han nok ikke har så god råd, at jeg mistrodde han? Eller var det fordi han ikke snakket veldig forståelig? Eller var det fordi det virket som han tittet seg nervøst rundt når han spurte om dette var Oslo-toget?

Var det rätt av mig att säga ifrån? Var det eftersom han hade en annorlunda hudfärg än min egen, eller på grund av at hans kläder indikerar at han nog inte har särskilt med pengar, att jag misstrodde honom? Var det beroende av at det var mycket svårt att förstå vad han sa? Eller var det på grund av at det virkade som om han såg nervöst runt sig när han frågade mig om detta faktiskt var tåget till Oslo?    

Jeg har skrevet tidligere skrevet om mine to søstre som er adopterte fra et annet land, på et annet kontinent. Og hvordan jeg misliker, til og med vemmes over, personer som ser hudfarge før de ser noe som helst annet. Er jeg i fare for å komme i den posisjonen selv?

Jag har tidigare skrivit om mina två systrar som är adopterade från ett annat land, på ett annat kontinent. Och om hur jag ogillar, till och med avskyr, hur personer som ser hudfärg innan dom ser något som helst annat. Er jag nu i fara för att enda i den samma positionen själv?  

Hva hvis han lette etter toalettene fordi han ikke hadde hatt råd til de inne på stasjonen? Hva hvis han har fått innvilget oppholdstillatelse, men har ikke rukket å lært seg språket ennå? Hva hvis han ikke hadde baktanker eller skjulte motiv? Eller, hva hvis han hadde det? Hva hvis han ønsket å komme seg fra ett land til et annet uten å betale, og/eller uten å måtte vise papirer? Hva hvis han ikke er her lovlig, og dermed overlever på ulike typer kriminalitet?

Vad om han kollade efter toaletterna eftersom han inte hade råd med dom inne på stationen? Vad om han har fått beviljad uppehållstillstånd, men inte har hunnit med att lära sig språket än? Vad om han inte har någon baktanke eller dold motiv? Eller, vad om han hade det? Vad om det var så att han ville komma sig från ett land till ett annat utan att betala, och/eller utan att måtte visa några papper? Vad om han inte är här på lagligt sätt och därför överlever genom att utföra olika typ av kriminalitet?  

Jeg vet ærlig talt ikke om jeg har kommet fram til noe svar på mitt lille tog-dillemma.

Ärlig talad så vet jag inte om jag har kommit fram till ett svar på mitt lilla tåg-dilemma 

Skandinaviere er kjent for å være litt naive; godtroende, men jeg er mye heller det enn noen som er redd for alle som er eller ser annerledes ut. Skandinaviere er kanskje også kjent for å være folk som ikke alltid ønsker å si ifra; ’to not rock the boat’. Heller ikke der ønsker jeg å følge normen. Når vi sier ifra om det som virker mistenksomt så skaper vi en mulighet for å avklare, forandre, og til og med forbedre en situasjon.

Skandinaver är kända för att vara lita naiva; godtrogne, men jag är mycket hellre det än någon som är rädd för alla som antigen är eller ser annorlunda ut. Skandinaver är kanske också kända för att vara et folk som inte alltid önskar att säga ifrån; ‘to not rock the boat.’ Också här önskar jag att inte följa normen. När vi säger till om det som verkar vara misstänksamt så skapar vi en möjlighet för att avklara, förändra och även förbättra en situation.     

Det kan hende jeg tok feil, og jeg liker ikke å tenke på hvordan han ville følt det hvis han ble konfrontert og det viser seg at min mistenksomhet var uberettiget. Ville han sukket oppgitt over ’skandinaviers fremmedfrykt’? Ville han forstått at jeg var usikker, og hadde gode intensjoner? Finnes det én riktig måte å handtere slike situasjoner?

Det kan hända att jag tog fel, och jag tycker inte om att tänka på hur han ville ha känt det om han blev konfronterad och det då visade sig at min misstanke var oberättigat. Ville han ha blivit förbittrad och suckat över ‘skandinavers främlingsfientlighet’? Ville han ha förstådd att jag var osäker, fast att jag hade goda intentioner? Finns det ett riktigt sätt att hantera så här situationer på?   

Hvor er den gyllne middelvei mellom skeptisk og naiv?

Var är den gyllene medelvägen mellan att vara skeptisk och att vara naiv? 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s